iTunes

Öppna iTunes Store.Om iTunes inte öppnas klickar du på appsymbolen för iTunes i Dock eller på Windows-skrivbordet.Förloppsindikator
Öppnar iBooks Store.Om iBooks inte öppnas klickar du på iBooks i Dock.Förloppsindikator
iTunes

I iTunes är det otroligt enkelt att ordna en samling av digitala mediefiler och lägga till nya.

Det går inte att hitta iTunes på datorn. Hämta iTunes nu så kan du provlyssna på och köpa musik från Comedown Machine av The Strokes.

Har du redan iTunes? Klicka på Jag har iTunes om du vill öppna det nu.

Jag har iTunes Gratis hämtning
iTunes för Mac och PC

Comedown Machine

Öppna iTunes när du vill provlyssna, köpa och hämta musik.

Albumrecension

Arriving a relatively quick two years after Angles, Comedown Machine reunites the Strokes with producer Gus Oberg, but the results sound a lot less slick and overwrought. Instead, Oberg provides a clean, intimate sound that feels like a natural progression for the band, with a mix of chugging guitars and synths that feels more organic and less like blatant '80s worship (and also bears a striking similarity to Julian Casablancas' solo album Phrazes for the Young). Likewise, most of Angles' uneven but entertaining tangents are smoothed away, making it one of the Strokes' more consistent albums in some time. True to its name, however, Comedown Machine is also some of the band's most subdued music: there are fewer uptempo songs than might be expected, and even when their amps are cranked, the Strokes aren't exactly carefree. "All the Time"'s refrain of "You're livin' too fast" is a far cry from "Room on Fire"'s "Please don't slow me down if I'm going too fast," and on the album's most quintessential rocker, "50/50," Casablancas snarls "Don't judge me" over artfully mussed guitars in a way that feels more defensive than defiant. For most of Comedown Machine, the band uses some of its prettiest melodies — and some impressive falsetto vocals — to craft a vulnerable, quietly confrontational mood on songs like "Tap Out" and "Slow Animals," which has an almost soulful roundness to its melody as Casablancas wonders, "Is it gone?" They venture deeper into this softer territory on the album's title track, which rivals First Impressions of Earth's "Ask Me Anything" in its dreamy introspection, and on "Chances," which boasts soft-focus keyboards that flirt with chillwave. At times, the band's precise playing and Oberg's pristine production border on airless and only emphasize the fact that the Strokes left the reckless charm of Is This It behind years ago. However, their flair for hooks and melodies is as strong as ever, particularly on "Partners in Crime," "Welcome to Japan," and "One Way Trigger," which sets pre-life crisis laments to a perky keyboard riff reminiscent of a-ha's "Take on Me." The Strokes' most mature music yet, Comedown Machine is a solidly enjoyable album, even if it lacks some of the band's previous spark.

Kundrecensioner

Varken bu eller bä

The Strokes ska först få en eloge för att de inte dröjde med en ny skiva efter senaste skivsläppet Angles från 2011, en skiva som följde upp First Impressions of Earth utgiven 2006 (!). Med andra ord, vi behövde inte vänta fem år på en ny skiva från New York-bandet och det är jag tacksam för. Det är alltid kul att höra vad de hittar på. Nu har de pråklat fram sitt femte studioalbum - Comedown Machine.

Nya skivan är både bra och dålig, intressant och intetsägande. Jag har faktiskt svårt att bestämma mig. The Strokes har fortsatt i samma riktning från förra skivan Angles. Klart är att de stora hitsen i min mening lyser med sin frånvaro den här gången. Förstasingeln All the time hade i sällskap av bättre material agerat utfyllnadsspår, här finns ingen You live only once eller Last nite. Nu innehar den istället en framskjuten position i rollen som smakprov till den nya skivan. Det ger rum för en rent katastrofal låt som One way trigger på första hälften av plattan och det känns ärligt talat lite surt.

Däremellan finns det stunder som både kittlar och tråkar ut. Precis som Beethoven kan The Strokes ibland konsten att uppehålla lyssnarens intresse. Refrängen i inledande spåret Tap out är inte alls så tokig med sin orgel och Julian Casablancas som verkar sjunga via en telefon (vilket han gör jämt?). Vad kan komma härnäst? Förutom All the time är Welcome to Japan och Partners in crime väl värd att låna ett öra. Lyfter på allvar gör det däremot inte, det stannar vid ett godkänt betyg men lämnar övrigt att önska. Det mesta låter ju helt okej.

Det finns egentligen bara två låtar på Comedown Machine som verkligen sticker ut från mängden – smått punkrockiga 50/50 och stilla vaggande Call it fate, call it karma som i övrigt avslutar skivan. Om inte annat visar Comedown Machine på ett band som har förädlat sitt sound men inte lyckats svarva fram de rätta låtarna. Med lite bättre material kan The Strokes fortfarande vara ett bra rockband att räkna med...

In a bit.

//Arturponken

5/5

Bästa sen Is This It, inte lik något de gjort tidigare, en positiv förändring!

Biografi

Bildades: 1998 i New York, NY

Genre: Alternativt

Aktiva år: '90s, '00s, '10s

Equally inspired by classic tunesmiths like Buddy Holly and John Lennon and the street-smart attitude and angular riffs of fellow New Yorkers Television and the Velvet Underground, the Strokes were also equally blessed and cursed with an enormous amount of hype — particularly from the U.K. music press, whose adulation for the group rivaled their fervor for Oasis in the early '90s. Barely in their twenties by the time their debut album, Is This It, arrived in 2001, singer/songwriter Julian Casablancas,...
Hela biografin